Fantastiskt!

Men ni är ju bara fantastiska! Jag blir ännu en gång fascinerad över hur de sociala medierna faktiskt kan fungera på ett riktigt fräckt sätt. En länk på Facebook och wipps ökar besöksstatistiken här. Det tickade på som bara den under kvällen igår och även redan idag klockan 8 på morgonen är strecket långt över medelsnittet. Tänk att vi kan sprida och dela både sorg och glädje med varandra genom detta vis!

Nu vill jag försöka hålla kvar i alla fall några av er här. För visst att man på en blogg skriver för sig själv med läsarna är ju otroligt viktiga de också!

Så tack och hoppas Du kan tänka dig kika in fler gånger :)

Ett nytt kapitel av min historia

Det är egentligen inte riktigt jag att gå ut i de sociala medierna om mitt privata liv. Men efter den fina och fantastiska respons jag fick efter att ha skrivit Min Historia om missfallet så känner jag att jag vill dela med mig av fortsättningen. Jag ska skriva ett nytt kapitel av min historia. Jag har vänt blad och gått vidare. 
 
Många undrade hur vi skulle göra efter missfallet. Skulle vi göra nya försök direkt eller skulle vi vänta ett tag. Jag tror att det bästa sättet att läka såren från en sådan här händelse är att inte ge upp, att gå vidare och ta nya tag. Så gjorde vi. Efter att kroppen så småningom började återhämta sig började jag snabbt räkna dagar för beräknad ägglossning. Ja jag tror nästan man kan bli knäpp på det där. Snabbt där efter började jag känna symtom för en graviditet. Men så var inte fallet denna gången. Fick dock åter igen konstiga blödningar, och vem vet, jag tror i alla fall att det kan ha varit ett  befruktat ägg som inte fäste. Kanske hade vi haft för bråttom, vem vet. Det jag vet nu är att jag inte ska lägga tid och energi på att fundera på det.
 
Som sagt, jag räknade dagar så att jag nästan blev knäpp, efter ett tag bestämde jag/vi oss för att vi skulle slappna av lite mer. Inte stirra blint i kalender. Lättare sagt än gjort.  Jag med min relativt regelbundna menscykel hade ju ändå stenkoll på läget. Men kanske slappnade jag av något ytterligare ändå. Fyra veckor senare, mensen var försenad. Kunde det vara så att det gått vägen nu? Det som innan känts som en evighet kändes plötsligt som "Va, kan det redan ha gått?" Jag hade ju hört från många att de efter missfall hade mycket svårare för att bli gravid igen. Det hade ju bara gått 2 månader sedan missfallet. Men jo då, graviditetstestet visade positivt, både en och två gånger! Vilken vändning ens humör och livsglädje kan göra. Efter att ända sedan missfallet gått och dagligen blivit påmind om det vändes allt till ren lycka och glädje! Samma reaktion som sist, jag ville berätta för hela världen att ja var gravid!
 
Det gick några dagar sen började symtomen komma allt eftersom. Illamående, blodsockerfall, trötthet, yrsel. Ja varje symtom var mycket starkare den här gången. Och jag var glad för varenda ett. För varje starkare symtom kände jag att det var mer på riktigt denna gången. Denna gången ska det gå! Det gäller att ha rätt inställning tror jag.
Men allt eftersom dagarna har gått har oron börjat komma. Plötsligt gladdes jag inte av graviditeten på samma vis. Det var som att jag stötte den ifrån mig. Jag vågar inte tro någon ännu. Tack vare en tidigare etablerad kontakt hos specialistmödravården blev ett tidigt ultraljud inbokat. Jag förberedde mig på ännu ett negativt besked. Jag tror det kan vara en försvarsmekanism. Ett sätt att skydda sig själv.
Dagen var kommen. Jag var så nervös! Vi gick in i rummet, samma rum, samma brits som sist. En obehaglig känsla i kroppen.
 
Men så när bilden kom upp på skärmen fick jag en bra känsla. Varför vet jag inte men denna gången förstod jag snabbt att det fanns liv, till skillnad från förra gången. Ett litet litet foster syntes, 19,2 mm långt. Barnmorskan tryckte på en knapp och hjärtljudet galoperade ur högtalarna. Den glädjen som gick genom kroppen går inte att beskriva, vilken lättnad! Enligt ultraljudet skulle jag vara i vecka 8+4, precis som uträkning enligt menscykeln. Barnmorskan förklarade att allt såg bra ut och att hon inte kunde se någon risk för missfall nu.
 
En milstolpe är nådd. Nästa vecka är det inskrivning hos barnmorskan. Ska önska att få göra ett ultraljud till innan rutinultraljudet i vecka 18. Först när jag vet att vi "klarat" oss längre än sist kommer jag kunna slappna av och glädjas helt och hållet.
 
Kanske kommer resan kunna följas här, vi får se vad jag känner för.
 
Tack för mig, detta ska bli ett lyckligt slut!
Runt den 25 oktober beräknas bebis att komma! :)






 

RSS 2.0