Min historia

Jag vill berätta min historia, eller vad det är jag har gått igenom denna höst och vinter. Många av er vet, vissa inte. Men innan jag berättar spolar vi tiden tillbaka lite ytterligare.
I mitten av sommaren bestämde vi oss för att ta ett nästa steg i vårt förhållande och liv och skapa det finaste som finns på denna jord, ett barn. I alla fall ser jag det så. Barn är meningen med livet, utan barn känns inte livet fullbordat. Först när jag får barn kommer jag känna mig hel.

Den 28 augusti fick vi det glädjande beskedet, graviditetstestet visade positivt! Samma dag åkte jag på en veckas härlig semester till Mallorca med fina Josefine och hon fick givetvis ta del av nyheten. Ja, hon blev kanske helt överkörd med mitt graviditetssnack!
Väl hemma igen väntade några veckor då vi (Sebastian och jag) fick ha hemligheten för oss själva. Det var svårt att förstå att det var sant, att vi tillsammans väntade vårt gemensamma barn. Fantastisk känsla. Strax började vi berätta för nära och kära, vi kände att vi ville berätta ganska snart, man vet ju aldrig hur det kommer gå.... och det känns alltid bättre att dela både glädje och sorg med människorna runt omkring sig.


Vi möttes av många glada ansikten när vi berättade om vår nyhet. Vissa skrek ut sin glädje, på andra föll glädjetårarna. Jag mådde bra och allt kändes underbart! Jag ville skrika ut till hela världen att jag var gravid!!

Det blev samtal och inskrivning hos barnmorskan. Och för varje besök och för varje vecka kändes allt ännu mer verkligt, jag målade upp en bild av min framtid med barnet. Jag älskade redan denna lilla varelse som växte i mig. Vem är du lilla liv? I maj var förlossningen beräknad till, ja på mammas födelsedag till och med. Kan man som mormor få en bättre födelsedagspresent!?

Veckorna gick, de få graviditetssymtomen jag hade haft försvann allt eftersom. Tröttheten som plågat mig några veckor var nästan som bortblåst. Magen började redan växa så smått. Ett tag undrade jag hur stor jag skulle bli eftersom det redan syntes en del. De tolv magiska veckorna var över, nu kunde man pusta ut! Inga tecken på att något skulle vara fel, inga blödningar, ingen onormal smärta osv. Vi pustade ut, precis som så många andra gör efter de första 12 veckorna. Man vet ju innerst inne att missfall är vanligt, framförallt dessa första tre månader. Vi hade klarat oss!!....

.... Trodde vi ja! Några dagar senare hade jag tid hos specialistmödravården. Vi skulle få träffa barnmorska och läkare för att göra ett ultraljud. Fylld av glädje, förväntningar men med en viss osäkerhet la jag mig på britsen. Den kalla gelén lades  på min mage och ultraljudsbilden visades på en stor tv-skärm framför oss. Jag fick en obehaglig känsla. Varför vet jag inte, men jag fick det. Barnmorskan sa (kanske var det hennes tonläge som fick mig att förstå) "Nu ska vi se i vilken vecka du är i, och om det finns något liv" Hon körde runt med ultraljudet några gånger . "Någon vecka 13 är du inte i...." Få förstod jag. Läkaren fick också titta. Tårarna brände i mina ögon. Jag kramade Sebastians hand. 

Det fanns inget liv. Läkaren tittade lite till, förklarade med den varmaste röst. För en-två veckor sedan hade det lilla hjärtat slutat att slå. Mitt lilla hjärta! Kalla kårar gick genom kroppen. Varför? Varför jag? Jag var rädd! 

Missed abortion, eller tyst missfall heter det visst. 

Nu väntade en stor omställning, rent psykiskt och fysiskt. Vi fick information om hur vi skulle gå tillväga nu. Jag skulle genomgå en medicinsk abort. Bara namnet fick mig att rysa ännu mer. Jag skickades hem mediciner jag skulle ta några dagar senare. Dagarna som gick nu bestod mest av tårar, skrik, sorg och förtvivlan! Ibland undrar man hur många tårar som kan bildas. Jag kände mig orkeslös, kunde gråta tills jag var helt slut och sedan bara stirra upp i taket eller in i väggen. Massa tankar, eller inga tankar alls. Frågorna snurrade runt, hade jag gjort något fel? Jag ville tro läkarens ord, att detta var en engångshändelse och att nästa gång skulle gå bra. Men jag var rädd, jag är rädd.

Dagen var kommen, fyra dagar efter beskedet lades jag in på gynavdelningen för själva "aborten". Namnet låter så hemskt! Trots att det hade varit jobbigt att dessa dagar haft vetskapen om att jag bar vårt döda foster så hade jag haft några dagar för bearbetning. Nu var jag så stark att jag bara ville få det gjort. Min fina, älskade mamma var med mig. Hon grät. 
Det hela skulle ta några timmar. Efter sex timmar hade fortfarande inget särskilt hänt. Jag fick dos efter dos av Cytotec som skulle sätta igång det. Till slut började jag i alla fall få ont, och mer smärta väntade. Det kan nog liknas med små värkar. Smärtan höll i sig ca 1,5 minuter sedan uppehåll i 1 minut för att sedan sätta igång igen. Som en förlossning i lightversion. Värmekudde på magen och djupa andetag hjälpte mig. Vi väntade på blödningar och att fostret till slut skulle komma. Orken och humöret började ta slut. Det var först när jag började gråta av smärta, ilska och utmattning som det faktiskt hände. 11 timmar senare kunde jag gå hem efter beskedet att "allt" hade kommit ut. Alltså foster, moderkaka, blod, koagler och andra rester från en graviditet jag bara veckan innan hade gläds åt. Livet tog en vändning, världen föll samman för ett tag! 

Den psykiska omställningen hade redan sedan beskedet börjat, nu tog den fysiska fart. Nu väntade veckor av blödning och smärta! Jag var arg, ledsen och förbannad många gånger. Jag svor av ilska. Varför skulle jag behöva genomlida det här. Jag som så gärna ville ha barn! Jag tänkte på alla de som "bara blev gravida" utan att egentligen planera eller vilja det. För dem går graviditeterna felfritt. Likaså tänkte jag på alla som tar detta beslutet själv, att avbryta en graviditet själv. Hur fan kan man väljs att genomlida detta? Det är väl de som i så fall ska plågas av smärta och blödningar. Jag bara önskade att jag skulle slippa. Jag hade ju inte valt att förlora mitt barn själv. Känslor av att något tagit mitt barn ifrån mig plågade mig. 

När jag trodde att det började gå mot sitt slut drabbades jag på nytt av smärtor, värre än någonsin. Inflammationsliknade smärta över livmodern. Kunde knappt gå eller nudda vid min mage. Fick tid på gynmottagningen, vaginalt ultraljud visade att livmodertappen ej hade dragit ihop sig, och att rester från graviditeten fanns kvar. Frågan om en ev skrapning kom upp men jag fick gå hem med ytterligare tabletter att ta några dagar för att till slut få ett slut på det här!

Det jag har gått igenom är inget jag önskar någon! Direkt vid beskedet var min första reaktion, "Jag vill krama alla barn i världen och tacka för att de finns till". Jag vet att andra blir anti barn och gravida kvinnor, inte jag. Graviditer är fortfarande något av det finaste och fräckaste jag vet. Oturligt nog fick jag inte uppleva det fullt ut denna gången, men jag ger inte upp.

Att jag skriver detta är mest för att få ut de känslor och tankar jag har inom mig. Jag har tvekat att publicera. Men jag vill även sprida min historia. Jag har från dag ett varit öppen med mitt missfall. Jag vill prata om det, att prata har gjort mig stark. Att prata har även fått mig att förstå att detta är vanligare än vad vi tror. Så varför pratar vi inte om det? Jag tror att allt hade varit lättare då och mycket mer acceptabelt.

Vi går vidare, barnet vi förlorade var säkert inte helt friskt. Kroppen och naturen är fantastisk! Väljer bort det som inte är bra, jobbigast var bara att kroppen inte själv stötte bort fostret utan att jag fick gå igenom det här. Men jag tror på något vis, att detta ändå har stärkt oss. Att få barn är inte en självklarhet. Vissa får svårt att bli gravida, andra får inte behålla sitt fostret.
Vi fortsätter försöka, frågan är bara, kommer jag någon gång våga njuta av en graviditet igen?




Kommentarer
Postat av: M

Vi gick igenom exakt samma process. Fruktansvärt att få höra att bebisen inte levde när man var så inställd på att allt var bra. Vi klarade oss även vi, till v.12 och trodde att vi kunde andas ut, vi berättade för nära och kära och bara två dagar senare var det hela som bortblåst, ingen glädje bara tårar och sorg. Detta var strax två år sedan och nu har vi en 9 månaders bebis som vi älskar över allt annat. Så bättre blir det, fast det känns jobbigt. Ett tips jag har till dig när du blir gravid nästa gång att kontakta novaklinikens mvc, de var jätte snälla och lät oss göra tidiga ultraljud efter missfallet så att vi skulle slippa oroa oss för det nya livet i magen. Det hjälpte en mycket att få reda på v 10, v 14 och sedan v. 18 att det lilla livet levde. Kramar till er.

Svar: Vem du nu är som skriver. Jag beklagar!
Bara vi som gått igenom som riktigt vet! Jag längtar tills jag har min bebis att älska.
Tack för tipset. Jag har redan en kontakt etablerad på specialistmödravården som jag ska ringa så fort jag blir gravid för att boka in tidiga ultraljud. Ska bli skönt, att veta.

Kram
Anniken

2014-01-09 @ 11:28:36
Postat av: S

Det är mycket vanligare än vad man tror med just missed abortion. Har även hänt mig, dock började jag blöda och behövde inga tabletter eftersom kroppen hade upptäckt det döda fostret. Vecka 7 hade min lilla skrutt dött i men började inte blöda förens strax innan vecka 12. På självaste nyårsafton kom allt ut.
Oftast är det en engångsföreteelse, jag hade två fina pojkar att trösta mig med, men redan från plusset hade jag bildat mig en vision av vårt nya liv med en liten.
Nu den 12 december fick vi vår efterlängtade flicka. Helt perfekt!
Ge inte upp, ni kommer få en liten skrutt att älska så småningom.

Jag betalade för mitt tidiga ultraljud på emmaultraljud, min barnmorska tyckte inte det var speciellt viktigt med tidigt ul, "jag hade ju bara haft ett missfall".

Lycka till med bebisverkstaden, och du är inte ensam!

Kram!

Svar: Tack för din fina kommentar och omtanke !
Jag gratulerar dig till ditt tredje underverk!

Jag har redan en kontakt etablerad på specialistmödravården som jag ska ringa så fort jag är gravid igen. Känns skönt. Inte för att man kan förhindra ett nytt missfall men för att man kan vara lugnare.

Krama dina barn extra hårt!

Kraam
Anniken

2014-01-09 @ 11:48:00
Postat av: Thilde

Fina du! Så fint formulerat rakt igenom. Du är stark. Nu i är starka. Stor kram <3

Svar: Tack fina du!!
Anniken

2014-01-09 @ 12:34:20
URL: http://thiilde.blogg.se
Postat av: anna

Känner din sorg och tomhet:-( 1991 när jag var gravid i v 21+4 så upptäcktes vid ett vanligt barnmorskebesök att bebisens lilla hjärta inte längre slog😭 det är fruktansvärt att få ett sådant besked. Blev inlagd på sjukhuset och fick sättas igång för att föda. Dagen efter föddes en lite flicka som det efter obduktion inte hittades några fel på😭 tänker fortfarande på min som jag kallar mitt första barn❤ fick ytterligare ett missfall i v 9 några månader senare och jag trodde aldrig jag skulle få bli mamma, allt var nattsvart. 1994 kom äntligen en välskapt dotter och 1996 en fin liten kille💞 när jag äntligen fick hålla dessa två i min famn så var vreden, hopplösheten, längtan osv som bortblåst. Fick naturligtvis extra kontroller på mvc under dessa graviditeter som gjorde mig lugnare. Önskar er all lycka till i framtiden med er familj❤

Svar: Vilken stark historia du berättar. Vecka 21, hemska tanke. Min egna mamma hade säkert 8 missfall innan hon till slut fick mig. Så har ju alltid vetat att det inte är en självklarhet .
Tack ska du ha för lyckönskningen! Detsamma önskar jag dig och din familj!
Anniken

2014-01-09 @ 19:08:08
Postat av: Mor L

Oh så bra du skriver, fina unge! Absolut klokt att skriva av sig. Att publicera på en blogg ger dessutom möjlighet till respons, vilket kan vara bra både för dig och de som kommenterar. Verkligen dags att våga prata om missfall. Och om barnlöshet, om hopplösa försök att få barn och andra problem som många råkar ut för men inte vågar dela med varandra. Jag är dock övertygad om att du/ni kommer att få många goa ungar. De behöver ju intevfödas 20 maj ...

2014-01-09 @ 22:49:29
Postat av: Sanna

Gått igenom samma sak , man känner sig väldigt ensam, men ge inte upp. Tog oss 2 år att bli gravida igen och när som väntar vi vårt barn. Önskar er lycka till och som sagt ge inte upp.

Svar: Som du säger, vi känner oss ensamma! Men sanningen säger tvärt om.Lycka till i framtiden!
Anniken

2014-01-09 @ 23:00:44
Postat av: marie

Tack för din historia! Varit med om MA men v. 8..också långdragen process med tabletter i 2 omgångar och nu skrapning nästa v p g a rester. Fått mens precis och är så lycklig för det (trodde man aldrig att man kunde bli innan) och hoppas resterna kommer ut nu.
Jag sökte faktiskt på google "rester" "mens" "missfall" och din historia dök upp lite längre ner :)
Vi behöver prata om det mer öppet, tack och lycka till...snart vår tur ♥

Svar: Hej Marie,Tack för din fina kommentar. Jag beklagar ditt missfall!
Vad skönt att du fått fin mens, då kanske du slipper skrapningen? Jag blev också så glad när mensen kom. Dock har jag insett att det är svårare att bli gravid denna gången. Men jag är glad att kroppen inte har allt för brottom. Den måste hinna med också tror jag.
Vad kul att mitt blogginlägg kom upp, och kul att du kommenterade. Det är min tanke och mening att det här ska spridas. Vi måste sluta leva i tysthet!

Kämpa på och ta hand om dig!

Kram
Anniken

2014-02-08 @ 08:03:12
Postat av: Marica

Hej! Gled in på din blogg av en slump, och jag beklagar verkligen de du gått igenom :(
Jag fick en son 2009, ett missfall 2010, en son 2011, ett missfall 2011, missed abortion 2012 i v 10 (död v 8) och ett missed abortiein 2013 i v 17 (död v 15)
Det var mitt senaste missed abortion som gjorde ondast..som tog hårt på mej. Fick föda fram min lilla son på dag-op i väntan på skrapning, även jag fick cytotec, fick de kl 08 den morgonen den 14 feb (alla ♡ dag-2013). Värkarna kom vid kl 11.30, fick ketogan i.v för smärta. Kl 13 gick vattnet och min lilla pojke föddes 13.20 :(
Nu är jag gravid i v 38 och vår 3dje son ska komma till oss den 20 feb med snitt!
Ge inte upp...du kommer att få en liten. ! Kramar till dej!

2014-02-11 @ 00:58:24
Postat av: Anonym

Hej!
Beklagar verkligen ditt missfall, men skönt och höra att denna graviditet går bra! Jag fick veta i torsdags att min graviditet avstannat . Ville gärna höra hur du fick kontakt med spec mödravården? Jag fick förra veckan åka in till Malmö då Ystad sa att jag inte fick komma dit då blödningar var vanligt under tidig graviditet (var då i vecka 10). Tom min barnmorskans Ystad tyckte detta var konstigt? Men det kanske finns andra bättre avdelningar i Ystad som man kan vända sig till nästa gång?

Svar: Usch jag beklagar verkligen! Det är så tufft att gå igenom men det råd jag har till dig är att prata om missfallet. Det hjälpte mig. Och nästa råd är att fortsätta försöka. Missfall är vanligare än vad vi tror och även om det inte känns så, så kommer det gå till slut!

Jag hade redan kontakt med specialistmödravården innan missfallet eftersom jag medicinerar mot en sjukdom som rubbar min ämnesomsättning. Ämnesomsättningen påverkas av en graviditet så därför är det extra viktigt att mina prover kontrolleras så att jag kan ställa in medicineringen.

Jag blödde aldrig under graviditeten. Det var på ett ultraljud i vecka 13 man såg det. Så hur och var du ska vända dig är svårt. Antagligen skickade de dig till Malmö för att få specialisthhälp om det "bara" varit en normal blödning. Hoppas det löser sig, och hoppas det inte blir en nästa gång. Missfall är något ingen borde få behöva gå igenom, speciellt inte fler gånger än ett. Tyvärr är det så orättvist ändå. Men om igen, fortsätt kämpa!
Men lyssna på din kropp först och återhämta dig både psykiskt och fysiskt!!

Hade varit kul att veta hur du hittade min blogg? Finns ju flera som skriver om samma ämne, men just att vi båda verkar vara från Ystad var ett sammanträffande.

Kämpa på och ta hand om varandra!
Kram!
Anniken

2014-04-27 @ 19:16:49
Postat av: Therese

Ja såg din blogg för längesen på fb sen av en slump gick jag in och kollade för ett tag sen. Vi jobbade tsm ett tag på donken! Ok, då förstår jag att du redan hade en kontakt i Ystad. Jag tappade förtroendet för dom när dom inte alls velat hjälpa mig utan fick bara svaret att dom förstår min oro men dom kunde inte hjälpa mig, dom ville inte ens boka en tid så de kändes tungt när man redan mådde så dåligt. Men då borde man kunna vända sig till Malmö nästa gång dom har ju säkert också en spec avd där. Tack för svaret!

Svar: För att gå hos specialistmödravården måste du ha en medicinsk indikation för det. Det är din barnmorska på MVC/barnmorskemottagningen som remitterar dig dit. Man kan inte själv kontakta och boka tid dit. Vem ringde du och berättade för om dina blödningar? Kanske skickade de dig till Malmö för mer specialiserad vård? Kontakta din ansvariga barnmorska, gynmottagningen eller akuten om det skulle hända igen.
Och vid nästa graviditet, välj mellan Novaklinikens mödravård eller barnmorskemottagningen vid sjukhuset.
Kram
Anniken

2014-04-28 @ 09:08:15
Postat av: Therese

Ok, jag ringde till gynmottmagningen det var dit min bm bad mig söka. Tror tyvärr inte att det var så var nog mer att dom inte tycke jag behövde komma in. Ok men då vet jag att det finns fler i Ystad, tack!

Svar: Väldigt märkligt. Tror du haft stor otur. De brukar vara väldigt trevliga annars. Fick väldigt bra bemötande vid mitt missfallsbesked och efteråt när jag fick ytterligare smärtor och blödningar tvekade de inte en sekund för att boka tid för kontroll.
Anniken

2014-04-28 @ 20:59:01
Postat av: Therese

Ja tror de oxå har haft kompisar som varit där och blivit bättre bemötta än vad jag blev. Hoppas de går bättre nästa gång ja behöver komma i kontakt med dom helt enkelt! Lycka till med den lille nu håller en tumme att allt går vägen och att du kan njuta av graviditeten nu :)

2014-04-28 @ 22:47:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0