Drömmen om ett barn

Wow, vilken respons jag fått på föregående inlägg! Jag vill tacka, från botten av mitt hjärta till er alla som kommenterat, hört av er, skickat sms, mail och så vidare. Aldrig trodde jag att detta inlägget skulle leda till något sådant. Inte för att jag sökte tröst eller medlidande, detta var ett steg i bearbetningsprocessen. Men jag är så oerhört glad att det togs så positivt. Jag vågade prata om någon som för så många andra bara finns i tysthet.

Och genom detta har jag insett hur oerhört viktigt det är att prata om just missfall. Det är inget konstigt och onormalt. Jag har ännu mer fått insikt i hur himla vanligt det är. Vi är inte ensamma, vi som går igenom det här. Dessutom kan jag via min historia kanske stötta någon annan. Kanske kan  historien hjälpa någon som en dag i framtiden råkar ut för samma hemska händelse. Kanske kan hen då känna att man inte är ensam, att det inte behöver vara hemlighetsstämplat utan att man faktiskt får vara ledsen och veta att det inte alls är så konstigt utan istället väldigt vanligt.

När jag nu publicerade texten, hade funderat på den länge, men det var först nu jag kände att jag var redo att lägga ut den. Jag mår idag förhållandevis bra. Både psykiskt och fysiskt. Kroppen har i stort sett återhämtat sig och jag blickar så smått framåt. 

Bloggen har ju för övrigt varit väldigt tyst. Antar att intresset försvann. Men jag har börjat fundera nu. Kanske ska jag fortsätta skriva mina historier.
Som ett sätt att följa vägen fram till mitt  efterlängtade barn som jag en dag ska få hålla i min famn

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0