Kvällstankar


Googlade ordet "kvällstankar", för det är precis det jag har. Och tydligen massa andra där ute också. Sökträffarna bestod nämligen mestadels av inlägg från andra bloggar om just kvällstankar. Även bilden här ovanför...fin på något vis.

Hur har ni det? Kan ni ligga sömnlösa om kvällarna/nätterna? Periodvis har jag det så. Det kan vara av olika anledningar. Kanske är det så att jag inte Vill sova men även så enkelt att jag inte Kan. Och just nu är det en sådan period! Många sömnlösa nätter, orolig sömn, lite sömn, dålig sömn. Vrider mig hit och dit, tittar på klockan, vänder täcke, vänder kudde osv... Hur brukar ni göra för att somna?

Just nu har jag några beslut jag måste ta. Små beslut, stora beslut, roliga beslut, jobbiga beslut men framförallt svåra beslut! Kanske det som framkallar dessa kvällstankar!? Och att jag redan sedan innan har svår grad av beslutsångest underlättar då inte saken.

Får kanske som man säger, Sova på saken!

Sussa sött mina vänner!


Kärlekens mirakel

Måndag och ny vecka är här. För mig känns det lite som helg, eller som en slö söndags morgon. (Okej det har blivit nästan eftermiddag nu) Men jag har varit så trött senaste tiden. Kände att en sovmorgon satt fint idag efter sex intensiva arbetspass förra veckan.
Låg och drog mig länge i sängen, förflyttade mig senare till soffan med god frukost och dokumentär på TV.

Först tänkte jag att det kanske inte var en så bra idé att titta på Lennart Nilssons film "Kärlekens mirakel". Tänkte att många känslor skulle komma fram. Men oavsett hur mycket jag än vill eller försöker skaffa barn så kommer graviditeter  alltid för mig vara ett mirakel och oerhört fascinerande! Intresset har ju funnit där såå länge. Detta ger mig bara mer kraft och energi till att fortsätta nå mitt mål som barnmorska! Och så klart kraft och energi till att inte ge upp utan fortsätta försöka skaffa mitt egna lilla mirakel! 

Har ni sett den? Gör det annars! 
Ni får gärna låna den av mig.
Det är helt otroligt att Lennart lyckats filma hela processens gång. Från obefruktat ägg och spermie till förlossning!




Drömmen om ett barn

Wow, vilken respons jag fått på föregående inlägg! Jag vill tacka, från botten av mitt hjärta till er alla som kommenterat, hört av er, skickat sms, mail och så vidare. Aldrig trodde jag att detta inlägget skulle leda till något sådant. Inte för att jag sökte tröst eller medlidande, detta var ett steg i bearbetningsprocessen. Men jag är så oerhört glad att det togs så positivt. Jag vågade prata om någon som för så många andra bara finns i tysthet.

Och genom detta har jag insett hur oerhört viktigt det är att prata om just missfall. Det är inget konstigt och onormalt. Jag har ännu mer fått insikt i hur himla vanligt det är. Vi är inte ensamma, vi som går igenom det här. Dessutom kan jag via min historia kanske stötta någon annan. Kanske kan  historien hjälpa någon som en dag i framtiden råkar ut för samma hemska händelse. Kanske kan hen då känna att man inte är ensam, att det inte behöver vara hemlighetsstämplat utan att man faktiskt får vara ledsen och veta att det inte alls är så konstigt utan istället väldigt vanligt.

När jag nu publicerade texten, hade funderat på den länge, men det var först nu jag kände att jag var redo att lägga ut den. Jag mår idag förhållandevis bra. Både psykiskt och fysiskt. Kroppen har i stort sett återhämtat sig och jag blickar så smått framåt. 

Bloggen har ju för övrigt varit väldigt tyst. Antar att intresset försvann. Men jag har börjat fundera nu. Kanske ska jag fortsätta skriva mina historier.
Som ett sätt att följa vägen fram till mitt  efterlängtade barn som jag en dag ska få hålla i min famn

Min historia

Jag vill berätta min historia, eller vad det är jag har gått igenom denna höst och vinter. Många av er vet, vissa inte. Men innan jag berättar spolar vi tiden tillbaka lite ytterligare.
I mitten av sommaren bestämde vi oss för att ta ett nästa steg i vårt förhållande och liv och skapa det finaste som finns på denna jord, ett barn. I alla fall ser jag det så. Barn är meningen med livet, utan barn känns inte livet fullbordat. Först när jag får barn kommer jag känna mig hel.

Den 28 augusti fick vi det glädjande beskedet, graviditetstestet visade positivt! Samma dag åkte jag på en veckas härlig semester till Mallorca med fina Josefine och hon fick givetvis ta del av nyheten. Ja, hon blev kanske helt överkörd med mitt graviditetssnack!
Väl hemma igen väntade några veckor då vi (Sebastian och jag) fick ha hemligheten för oss själva. Det var svårt att förstå att det var sant, att vi tillsammans väntade vårt gemensamma barn. Fantastisk känsla. Strax började vi berätta för nära och kära, vi kände att vi ville berätta ganska snart, man vet ju aldrig hur det kommer gå.... och det känns alltid bättre att dela både glädje och sorg med människorna runt omkring sig.


Vi möttes av många glada ansikten när vi berättade om vår nyhet. Vissa skrek ut sin glädje, på andra föll glädjetårarna. Jag mådde bra och allt kändes underbart! Jag ville skrika ut till hela världen att jag var gravid!!

Det blev samtal och inskrivning hos barnmorskan. Och för varje besök och för varje vecka kändes allt ännu mer verkligt, jag målade upp en bild av min framtid med barnet. Jag älskade redan denna lilla varelse som växte i mig. Vem är du lilla liv? I maj var förlossningen beräknad till, ja på mammas födelsedag till och med. Kan man som mormor få en bättre födelsedagspresent!?

Veckorna gick, de få graviditetssymtomen jag hade haft försvann allt eftersom. Tröttheten som plågat mig några veckor var nästan som bortblåst. Magen började redan växa så smått. Ett tag undrade jag hur stor jag skulle bli eftersom det redan syntes en del. De tolv magiska veckorna var över, nu kunde man pusta ut! Inga tecken på att något skulle vara fel, inga blödningar, ingen onormal smärta osv. Vi pustade ut, precis som så många andra gör efter de första 12 veckorna. Man vet ju innerst inne att missfall är vanligt, framförallt dessa första tre månader. Vi hade klarat oss!!....

.... Trodde vi ja! Några dagar senare hade jag tid hos specialistmödravården. Vi skulle få träffa barnmorska och läkare för att göra ett ultraljud. Fylld av glädje, förväntningar men med en viss osäkerhet la jag mig på britsen. Den kalla gelén lades  på min mage och ultraljudsbilden visades på en stor tv-skärm framför oss. Jag fick en obehaglig känsla. Varför vet jag inte, men jag fick det. Barnmorskan sa (kanske var det hennes tonläge som fick mig att förstå) "Nu ska vi se i vilken vecka du är i, och om det finns något liv" Hon körde runt med ultraljudet några gånger . "Någon vecka 13 är du inte i...." Få förstod jag. Läkaren fick också titta. Tårarna brände i mina ögon. Jag kramade Sebastians hand. 

Det fanns inget liv. Läkaren tittade lite till, förklarade med den varmaste röst. För en-två veckor sedan hade det lilla hjärtat slutat att slå. Mitt lilla hjärta! Kalla kårar gick genom kroppen. Varför? Varför jag? Jag var rädd! 

Missed abortion, eller tyst missfall heter det visst. 

Nu väntade en stor omställning, rent psykiskt och fysiskt. Vi fick information om hur vi skulle gå tillväga nu. Jag skulle genomgå en medicinsk abort. Bara namnet fick mig att rysa ännu mer. Jag skickades hem mediciner jag skulle ta några dagar senare. Dagarna som gick nu bestod mest av tårar, skrik, sorg och förtvivlan! Ibland undrar man hur många tårar som kan bildas. Jag kände mig orkeslös, kunde gråta tills jag var helt slut och sedan bara stirra upp i taket eller in i väggen. Massa tankar, eller inga tankar alls. Frågorna snurrade runt, hade jag gjort något fel? Jag ville tro läkarens ord, att detta var en engångshändelse och att nästa gång skulle gå bra. Men jag var rädd, jag är rädd.

Dagen var kommen, fyra dagar efter beskedet lades jag in på gynavdelningen för själva "aborten". Namnet låter så hemskt! Trots att det hade varit jobbigt att dessa dagar haft vetskapen om att jag bar vårt döda foster så hade jag haft några dagar för bearbetning. Nu var jag så stark att jag bara ville få det gjort. Min fina, älskade mamma var med mig. Hon grät. 
Det hela skulle ta några timmar. Efter sex timmar hade fortfarande inget särskilt hänt. Jag fick dos efter dos av Cytotec som skulle sätta igång det. Till slut började jag i alla fall få ont, och mer smärta väntade. Det kan nog liknas med små värkar. Smärtan höll i sig ca 1,5 minuter sedan uppehåll i 1 minut för att sedan sätta igång igen. Som en förlossning i lightversion. Värmekudde på magen och djupa andetag hjälpte mig. Vi väntade på blödningar och att fostret till slut skulle komma. Orken och humöret började ta slut. Det var först när jag började gråta av smärta, ilska och utmattning som det faktiskt hände. 11 timmar senare kunde jag gå hem efter beskedet att "allt" hade kommit ut. Alltså foster, moderkaka, blod, koagler och andra rester från en graviditet jag bara veckan innan hade gläds åt. Livet tog en vändning, världen föll samman för ett tag! 

Den psykiska omställningen hade redan sedan beskedet börjat, nu tog den fysiska fart. Nu väntade veckor av blödning och smärta! Jag var arg, ledsen och förbannad många gånger. Jag svor av ilska. Varför skulle jag behöva genomlida det här. Jag som så gärna ville ha barn! Jag tänkte på alla de som "bara blev gravida" utan att egentligen planera eller vilja det. För dem går graviditeterna felfritt. Likaså tänkte jag på alla som tar detta beslutet själv, att avbryta en graviditet själv. Hur fan kan man väljs att genomlida detta? Det är väl de som i så fall ska plågas av smärta och blödningar. Jag bara önskade att jag skulle slippa. Jag hade ju inte valt att förlora mitt barn själv. Känslor av att något tagit mitt barn ifrån mig plågade mig. 

När jag trodde att det började gå mot sitt slut drabbades jag på nytt av smärtor, värre än någonsin. Inflammationsliknade smärta över livmodern. Kunde knappt gå eller nudda vid min mage. Fick tid på gynmottagningen, vaginalt ultraljud visade att livmodertappen ej hade dragit ihop sig, och att rester från graviditeten fanns kvar. Frågan om en ev skrapning kom upp men jag fick gå hem med ytterligare tabletter att ta några dagar för att till slut få ett slut på det här!

Det jag har gått igenom är inget jag önskar någon! Direkt vid beskedet var min första reaktion, "Jag vill krama alla barn i världen och tacka för att de finns till". Jag vet att andra blir anti barn och gravida kvinnor, inte jag. Graviditer är fortfarande något av det finaste och fräckaste jag vet. Oturligt nog fick jag inte uppleva det fullt ut denna gången, men jag ger inte upp.

Att jag skriver detta är mest för att få ut de känslor och tankar jag har inom mig. Jag har tvekat att publicera. Men jag vill även sprida min historia. Jag har från dag ett varit öppen med mitt missfall. Jag vill prata om det, att prata har gjort mig stark. Att prata har även fått mig att förstå att detta är vanligare än vad vi tror. Så varför pratar vi inte om det? Jag tror att allt hade varit lättare då och mycket mer acceptabelt.

Vi går vidare, barnet vi förlorade var säkert inte helt friskt. Kroppen och naturen är fantastisk! Väljer bort det som inte är bra, jobbigast var bara att kroppen inte själv stötte bort fostret utan att jag fick gå igenom det här. Men jag tror på något vis, att detta ändå har stärkt oss. Att få barn är inte en självklarhet. Vissa får svårt att bli gravida, andra får inte behålla sitt fostret.
Vi fortsätter försöka, frågan är bara, kommer jag någon gång våga njuta av en graviditet igen?




RSS 2.0