Imorgon var det dags.

Åå det är så sjukt vad man kan gå och stressa upp sig. Att be om ett extra ultraljud till var ju egentligen för att känna mig lugn. Men nu har jag i två veckor gått och stressat upp mig och oron har bara stigit istället. Ja det har gått så långt så att jag mentalt har ställt in mig på tråkiga besked. Jag vet det är dumt, men nu är det så.
Och imorgon äntligen är det dags! Kl kvart över 11. Ska smita ifrån jobbet då. Eller smita och smita, min chef har full förståelse.

Men frågan är om ett extra ultraljud hjälper mot oron med tanke på hur uppjagad jag har varit nu... Det är ju inte heller så bra. Men å andra sidan lever jag fortfarande i tron om att när jag vet att vi klarat oss förbi gränsen till sist kan jag njuta på helt annat sätt.

Nu sticker jag iväg på en timmes träning istället, bra sätt att släppa tankarna.

Kram på dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0