Mor- och dotterkväll deluxe

Veckans lediga dag blev kanon!
Först var jag ett varv i Lund och strosade runt några timmar. Har ni kännt känslan av att bara gå runt i en stad relativt tidigt på morgonen och se den vakna upp? Stämningsfull känsla insåg jag idag. När affärerna väl var öppna fyndade jag även ihop en kjol och ett linne på rean, 49 kronor styck!
 
I eftermiddags kom Johanna hit och vi fixade ihop en finfin picknick inför kvällen. Det väntades nämligen utomhusteater. Våra mödrar, systar och vi skulle ha en riktigt mor- och systerkväll.
Urgod och uppskattad picknick med Rosé därtill i Marsvinsholmsparken för att sedan se "Den inbillade sjuke".
Är du här nere i krokarna i sommar, SE DEN!! Riktigt bra iår!
 
Detta blev så trevligt att vi bestämde oss för en favorit i repris nästa år, lite som en traddition :)
 
En bra dag helt enkelt, en värdefull och uppskattad sådan!

Upp och ner, ner och upp!

Nej, det får ändå bli ett litet inlägg. Ni måste snart tro (om ni läsare finns kvar?) att jag har beslutsångest, paus, skriva, paus skriva. Kanske är det så, jag är faktiskt lite förvirrad med allt. Och det är inte för att jag precis saknar bloggandet nu, utan för att jag vill skriva av mig lite...

Mitt liv har fått sig ett väldigt nytt utseende. Att flytta tillbaka till Ystad, bli sambo igen, och börja på ett nytt jobb som nyfärdig sjuksköterska har påverkat ordentligt.

Många har hört och läst i media att det är tufft på sjukhusen i sommar, och detta stämmer med verkligheten kan jag säga. Det har varit en tuff start. Och jag har bestämt mig för att vara ärlig, pratar öppet om det med de nära mig, och det är här bloggen kommer in i bilden. Jag behöver ventilera även här. Att gå och hålla inne att man inte är helt okej tror jag bara är dumt, bättre att öppet visa att allt inte står rätt till. För så är fallet, jag känner mig förvirrad, halv och olycklig allt för ofta nu för tiden. Min glädje och lycka är på något sätt dämpad. De flesta kvällar kryper ångesten på mig över att jag ska upp och jobba dagen efter. Allt detta ansvar som sjuksköterskeyrket innebär kombinerat med stress är oerhört krävande.

Jag är inte mig själv, jag har ingen ork, ingen lust, blir irriterad på de runt omkring mig, och orkar ibland inte umgås med för mycket folk samtidigt.
Tycker inte att jag hinner med annat än att jobba, även om jag faktiskt utnyttjar mina lediga dagar och lyckas kopplar bort jobbet. Men veckorna bara flyger förbi och allt jag skulle hinna göra i sommar, och alla jag skulle hinna träffa hinns inte med..
Att gå från studentliv till 100 % tjänst var verkligen svart mot vitt. Hur tusan ska man hinna allt annat man vill göra här i livet!?

Ja jag har många tanka och känslor om nuet, dået och framtiden! Och jag blir tokig eftersom jag i sådana här lägen tycker att allt jag gjort och valt i livet är fel och att jag vill vara på någon helt annan plats, och göra något helt annat...
Jag har frågat mig många gånger "Vad gör jag här? Jag vill inte vara sjuksköterska" men då ger jag mig det bästa svaret jag kan få, som även hjälper mig att kämpa på. "Anniken, du har ju aldrig velat bli sjuksköterska, detta är bara vägen till ditt mål, barnmorska" Och så är det ju faktiskt, detta är vägen jag får gå för att hitta rätt, och jag ska DIT! Och jag visste ju att detta skulle bli tufft, några av de klasskompisar jag pratat med känner igen sig. det blev bara en chock att det skulle kännas så här pass mycket..

Men det finns ett MEN som kan lugna både er och mig. Det blir bättre! Häromdagen hade jag min bästa dag på jobbet, då vi inte hade massa överbeläggningar, och var bra bemannat, då jag kände att mitt jobb faktiskt är kul. Jag hann med mina patienter, kunde sitta hos dem och prata, (något som jag tycker är den viktigaste delen i sjuksköterskeyrket, men som lyst med sin frånvaro de senaste veckorna då tiden inte funnits), och jag var inte bara en jäkla medicinmaskin som delade ut piller, dropp och injektioner!
Jag har ett fantastiskt yrke, våra arbetsvillkor skulle bara vara bättre. Vet ni att jag min andra dag på jobbet i stort sätt blev tvingad att jobba dubbelpass? 06.45-22.30... Är det humant? Är det tillåtet?

Så förutom lite tårar och sammanbrott så har jag nu fått lätta på trycket ytterligare, tack!
Man måste det för att inte gå sönder på insidan. Man ska vara rädd om sig själv. Livet är för kort för att må dåligt, så jag hoppas att jag snart är tillbaka till mitt riktiga, glada och lyckliga JAG.

Sen vill jag egentligen skriva av mig lite om andra saker som får mig att känna mig halv, allt det här med att hastigt bara flytta ifrån Göteborg, mina vänner, och mitt liv där... ja det har också gjort stor påverkan på mig. Och ni vet ju sen innan att det har varit jobbigt för mig. Men det skriver jag av mig om någon annan dag kanske, nu är jag nöjd för dagens inlägg.

Tack, och ta hand om dig!

RSS 2.0