!

Man kan bli lite arg!

Jocke har i helgen kommit till Thailand och snacka om vad jag är avis!!!
Sen så kan man inte ungå för hur ledsen och arg jag blir när jag tänker på att jag egentligen skulle ha befunnit mig på TV-huset i Stockholm! Fan, vilken besvikelse!

Men helgen blev en fest ändå :)

.

Det verkade som om det började försvinna och att det nästan var borta. Men allt var en falsk förhoppning och motsatsen visade sig. Hon lär sig mer att dölja det, men ibland kommer det trots det fram i form av gråt, skrik, ilska och självbestraffning.

.

Du ramlar, faller ner. Djupare och djupare. Tar det slut? Fångar någon dig? Du undrar, Du frågar,  Du funderar.
Du finner svar. De hjälper dig. De fångar dig när du faller. De finns där. De må vara små, men betydelsefulla!

Om jag faller!? Fångar du mig då?

TACK!


.

"Hej, Hur mår du?"
"Jo jag mår bra"


Det är så ytligt. Den vanliga frågan och det vanliga svaret.
Vem brukar fråga annat? Vem brukar svara annorlunda
Gör som så, fråga mig inte Hur jag mår.?

.

Det blir alltid värre fram mot natten....

Hon lägger sig i fosterställning för att göra sig så liten som möjligt. Hon vill inte att någon ska se henne så här. Hon kämpar för att komma ifrån det. Hon tycker det känns som om hela världen bara står och glor på henne. Hon gömmer sitt ansikte i sina händer för att inte visa tårarna som tränger fram i ögonvrån. Hon blir stel. Hon darrar. Hon försöker fly genom att banka i saker och slå sig själv. Hon önskar att hon visste vad allt det här berodde på.

När ska hon få le ett äkta leende igen?

.

"Hur är det med dej? Du är så tyst Anni. Du som pratade så mkt förr"

En sån där dag...


En sån där dag...
En sån där jobbig dag..
En sån där dag som kommer ibland...
En sån där dag som jag hatar!

Där finns något i det omedvetna som tränger fram i det medvetna men som jag ändå inte kan peka precis specifikt på. Trivs inte så här, vill bara att allt ska bli bra. Allt ska ordna sig. Men vad är det som ska göras?? Jag vill tillbaka till den tiden..
Till den tiden då det var bra, då det inte fanns bekymmer, då livet verkligen lekte. Tänkt så lätt det var som liten.

När natten faller på är allt som värst...

Jag försökte, jag trodde, jag hoppades. Men allt var en falsk bild som syntes men som sedan snabbt suddades ut. VARFÖR?
Jag försökte igen, jag började misstro, hoppet försvann och nu känns det som det inte längre finns något kvar.
VARFÖR?

Jag vill också få finnas där!

Regn och Rusk ska det ju naturligtvis också vara En sån där dag....!



image10

Inte som vilka grannar som helst.

"Jag är ärlig, det är inget Aprilskämt", så sa hon efter det att hon hade berättat sin nyhet som jag inte trodde på. Ett besked som jag aldrig hade haft en tanke på. Den hade inte funnits i min hjärna. Det var i slutet av vintern 1997 och min granne Isa berättade att hon skulle flytta till Göteborg den 1 april. Jag trodde henne inte, men efter en stund förstod jag att hon menade allvar och att det inte var något skämt. Hennes ord kändes som en kniv i mitt hjärta. Vi skulle inte längre ha så nära till varandra som vi alltid haft


Isa och jag var inte som vilka grannar som helst. Vi hade växt upp tillsammans sedan vi föddes. Nu hade Isa precis fyllt 6 år och jag skulle fylla 8 till sommaren. Dörrarna mellan våra lägenheter stod alltid öppna och man kan nästan säga att vi bodde oftare hos vararandra än vad vi gjorde hos oss själva.


Vi levde på ungefär samma sätt. Båda bodde tillsammans med våra ensamstående mammor och hade både pappor som var oengagerade i våra liv. Våra pappor betedde sig likadant, de kom i princip två gånger om året. Jul och födelsedag, för att lägga ett paket utanför dörren och sen springa därifrån så fort som möjligt. Ungefär så skulle man kunna förklara vår relation till våra fädrar.


Som många vet är det ibland svårt att få ihop vardagen som ensamstående förälder och därför hjälptes våra mammor åt väldigt mycket med vår uppfostran. Vi passade ofta Isa eftersom hennes mamma dessutom var ensam ägare av en blomsteraffär utanför stan. Mamma reste mycket i jobbet så även jag bodde och levde en hel del hemma hos dem. Isa och jag var inte som vilka grannar som helst. Vi började tidigt kalla oss för systrar och det var just det som gjorde att våra band var så starka.


Men som så mycket annat har allt sitt slut. Isas mamma, min platsmamma, Agneta träffade en man i Göteborg. Våra mammor höll tyst om det ett tag men sedan berättade Agneta om honom. Det var i samma veva som hon berättade att Isa inte längre bara skulle bo med sin mamma. Hon skulle få en ny pappa och hon skulle flytta dit. Till Göteborg.


Göteborg! En stad som i mina ögon var ett ställe där man åkte på semester för att åka karuseller på Liseberg. Inte en stad där min "syster" skulle bo. Allt det här med flytten lät som något osannolikt. Det var ett av de hemskaste beskeden jag fått i hela mitt liv.


Tiden gick fort och plötsligt stod där en lastbil utanför deras lägenhet. Dagen då vi skulle säga hejdå hade kommit. Jag minns den här dagen som om den var igår. En av mina värsta dagar i mitt liv. Jag hjälpte dem att lasta ut alla saker i bilen men hela dagen var tyst och dyster. Inget sa ett ljud till varandra.


Bara tanken på att Isa inte skulle bo innanför den dörren nästa dag fick mig att få en gråtklump i magen. Efter några timmar hade vi burit in alla möbler och saker i lastbilen. Min gråtklump hade nu gått upp i halsen och det var dags att säga hejdå. Jag kramade Isa så hårt så jag trodde hon skulle gå sönder, vi kramades och kramades och ingen av oss ville släppa taget. Tårarna föll längst våra kinder och jag ville fortsätta hålla kvar henne i min famn, jag ville inte släppa taget om henne, jag ville inte förlora henne, hon fick bara inte försvinna från mig. Jag ville inte att hon skulle flytta!


Det kändes som om en del av mitt liv slets ifrån mig. Som att ett hål skulle slitas ut från min själ. Något eller som i det här fallet någon, som alltid funnits där bara skulle försvinna. En vän till mig sa en gång "När vi träffades fylldes ett tomt hål inom mig, men när vi sen skildes åt öppnades det stora svarta hålet igen" och det var precis så det kändes när Isa försvann från min gata.


Våra mammor försökte förklara för oss att vi skulle fortsätta och träffas, genom att hälsa på varandra, skriva brev och prata telefon. Fastän Isa och jag var ganska små kunde vi räkna ut att det ändå inte skulle bli samma sak. Vi visste att det aldrig skulle vara möjligt att springa hem till varandra så fort man var rastlös.


Isa hoppade in i lastbilen. Jag stod utanför. Jag såg hur tårarna rullade på hennes kind och jag kände hur mina egna droppade ner på min jacka. Bilen backade ut från uppfarten och började rulla iväg. Jag följde bilen med blicken så länge jag kunde men snart var den bara som en liten prick, långt, långt borta. Jag visste inte när jag skulle få se henne igen.


Jag grät varje dag långt efter hennes flytt. Nästan varje natt grät jag mig till sömns och min största önskan var hela tiden att allt bara var en mardröm som jag snart skulle vakna ur. Men så var det inte. Jag fick lära mig att leva utan att ha henne i dörren bredvid min egen. Varje gång vi hälsade på varandra var en ren lycka.
Allt tydde på att Isa och jag inte var som vilka grannar som helst.

Älskar dig systra min! <3


En sån där dag..

Idag är det en sån dag som känns rätt så onödig...
Börjar inte skolan förän klockan 3. Då för att gå på retoriklektionen och hålla ett tal. Ett tal som för min del mer blivit som en berättelse, en saga eller en novell. Helt ute och cyklar. Och när jag sen dessutom pratar dubbelt så lång tid som man ska blir den ännu sämre! Får nog gå och skala ner lite på det.

Igår fick jag finfina rosor av Sebastian ! TACK<3
1,5 år. Det är en del tid det där..=)

Matte hit och Matte dit, mitt huvud snurar av siffror, bråk, x och y!
Usch och fy och blä...kommer man ta sig igenom det här?


Bloggens tid!

Oj, är det inte dags att blogga lite? dålig på det tycker jag. Blogg som är så populärt, modernt och fräckt. Både Andersson, Pettersson, Lundström och jag bloggar. Och då får vi inte glömma Svensson och Uggla, Philipsson, Jöback, Glans, Gardell, ja ni vet alla dom. Vi gör saker, saker som passar in, saker som folk tycker är fräckt. Vi tar efter, lär oss och härmar en massa.

Välkomen till Bloggens tid!
Dax för mig att försöka passa in i den världen.

Dagen idag, var en dag då jag gjorde Allt och Ingenting. Har haft en otroligt mysig dag med mor min, gjorde saker som inte skulle ta så lång tid som det gjorde. men men..saker som borde göras får jag skjuta upp tills den dagen då jag gör sakerna som borde göras.

Jag har också hamnat på en del av mitt projektarbete, en mysig liten tjejkväll med Spabehandlingar, makeup mm. =)

Allt och Ingenting, Ut och In, Upp och Ner, Ner och Upp. Inte alltid så lätt...

Den här bloggen..hrmmm?..en fråga är vad jag mummlar om. ?! Kanske dags att säga natti och gå och knyta sig. Ni vet, bara försvinna från omvärlden för en liten stund. Bara låta tankarna få styra i drömmarnas värld. Är det så lätt? Vi ligger där, men har inte en anning om vad som händer., eller har vi det? Jag börjar bli filosofisk och det skrämmer mig. Men jag vill finna svaren till alla frågorna!

Godnatt!


RSS 2.0